myscribbles.blogg.se

Hej jag vet att jag inte skriver så mycket men jag är helt enkelt mig... Jag är inte den personen som kanske är jätte taggad på allt hela tiden eller engagerad. What ever jag skriver så och då och kanske kommer att lägga ut det som jag har skrivit hittils på ALicia och på en annan historia. Men de Alicia berättelser jag her hoppar VÄLDIGT mycket i tiden så ni vet och det kommer antagligen bli stora spoilers....

Iaf ha de bra så kanske jag skiriver nåt mer ;)

If you really want something then go and get it, the only one that can do it is you. 

It's your life not anyone else's...

Hon visste att han skulle komma och nu stod han i dörröppningen. Hon vände sig emot honom och sa “Säg vad du vill Ash, inget kommer att förändras”
“Jag vet” sa han uppgivet “Ingen kan få dig att ändra dig när du väl har bestämt dig”
“Så varför är du här? Om inte för att få mig att ändra mig?” undrade hon.
“För att jag tror att du inte har helt bestämt dig än” svarade han.
“Varför tror du det?”
“För att jag känner dig Al, du skulle inte bara lämna dem för att gå under. Du skulle inte kunna leva med det” Hon tänkte förneka det men hon visste att Ash skulle se rakt igenom henne, det gjorde han alltid.
“Du har rätt Ash, jag kan inte låta dem dö men vad ska jag göra? Det de ber om det är för mycket, för stort, jag är rädd Ash riktigt rädd.”
“Var inte rädd Al, du kommer att klara det. Du är den bästa av oss om inte du gör det så kan ingen”
“Det är just det! Bara jag kan lyckas, de andra har ingen chans. Inte ens du Ash. Det är det som skrämmer mig - tänk om jag misslyckas! Då är kört, de är döda och ni, mina syskon, kommer att göra allt ni kan för att döda mig!”
“Jag kommer aldrig att skada dig!” utbrast Ash men båda visste att det inte var sant. Om hon misslyckades så skulle alla göra sitt bästa för att döda henne, inte pågrund av att hon misslyckats utan för vad hon skulle göra. Pågrund av den hon skulle bli.
“Jag vet att du inte skulle vilja det, men lova mig detta: Om jag misslyckas så måste du göra allt du kan för att döda mig, lova mig!”
“Al, jag kan inte”
“Jo det kan du, snälla för min skull - jag vill inte skada någon, men det är omöjligt. Snälla Ash jag ber dig” Hon tittade på honom med sina ljusblåa ögon, den blick hon gav honom var full av tårar och vädjan men också av den bestämda glimten som Ash kände så väl. Han suckade och sa med en svag, sorgsen, röst “Jag lovar”
“Tack” var det ända hon sa. Hon blundade och luften omkring henne fylldes av ljus tills hela hon var som ett moln av ljus sen försvann både hon och ljuset som om det blivit uppslukat av marken. Rummet kändes mörkt och tomt, allt kändes mörkare.
“Lycka till, vi ses igen Alicia” sa Ash innan han stängde dörren till hennes rum.

 

Hon stod i cirkeln av sin familj, sina syskon. Hon visste att det hon beslutat skulle göra dem besvikna, speciellt Ash, men det var redan försent. Hon gick beslutsamt över det marmorförsedda golvet till mitten av cirkeln och stannade. Hon lyfte sitt huvud från de snirklande mönstren i golvet och sa med rak rygg.
“ Jag är ledsen men jag kan bara inte” Hon såg deras besvikelse, deras vrede, men hon brydde sig inte. Det var hennes framtid, inte deras, och det var hennes val. Bara hennes.