Jag höll mig borta från människorna. Inte för att jag inte litade på mig själv - utan för att de inte skulle få reda på vad som hotade dem. Om de skulle få veta skulle de få panik och om de fick veta vem jag var skulle de bokstavligt talat slänga sig framför mina fötter och be om hjälp. Om det var något jag absolut inte ville, så var det att bli dyrkad. Jag var mig och jag föredrog att göra mitt i det fördolda, att rädda dem utan att visste det… Så jag höll mig undan. Det tog inte så lång tid att hitta den första, bara några dagar. Han höll på att tömma en mänsklig flicka i närheten av en liten by. Han förstod inte att jag var där förrän jag slog honom i huvudet med en trägren. Innan han kvicknade till sände jag iväg flickan till säkerhet. Han reste sig upp och spottade mot mig.
“Vem fan är du?” frågade han.
“Jag är den som kommer att döda dig” log jag helt utan humor.
“Du? En flicka? En människa? Vet du vem jag är? Vad jag är?” frågade han flinande.
“Jag vet exakt vem du är - du är Devin, en av de fem första vampyrerna” sa jag.
“Hur? Det spelar ingen roll, jag kommer fortfarande att döda dig!” sa han och slängde sig mot min strupe. Han var snabb, men jag var snabbare. Jag tog ett steg åt sidan och lät honom passera. Men innan han förstod vad som hänt tog jag tag om hans hals och höll honom upp emot ett träd. Han kunde inte röra sig, jag hade honom i ett järngrepp.
“Du är inte mänsklig! Men när jag kommer låss så ska jag döda dig det svär jag på!” nästan skrek han. Jag bara log.
“ Nej det kommer du inte, den ända som ska dö här är du” sa jag.
“Vem är du?” frågade han och rädsla började krypa över hans ansikte.
“Jag är Alicia” sa jag och samlade mina krafter för att döda honom.
“L-ljusets g-gudinna?” stammade han.
“ Den enda” sa jag.
“Men det är omöjligt - du är där uppe” sa han och kollade uppåt himlen. Jag skrattade helt utan humor.
“Inte längre, trodde verkligen din chef att vi skulle tillåta detta? Kom igen!” sa jag. Devin log plötsligt, ett elakt leende.
“Det trodde han inte, han visste att de skulle skicka dig så han gjorde oss speciella” sa han flinande.
“Vad menar du?” frågade jag förvirrat. Devin bara skrattade.
“Du kan inte förstöra vårt mörker, det är för mörkt! Det kommer att förgifta den här världen och du kan inte stoppa det, du är inte tillräckligt ljus” sa han. En kall kåre rann nerför min rygg.
“Du vet inte hur ljus jag är” sa jag och skickade min kraft emot honom. Hans skin började bubbla och efter några sekunder var han bara damm, förutom den mörka klotet som flöt omkring i luften. Jag försökte förstöra det men jag kunde inte, det ända jag kunde göra var att hålla ihop det så att det inte löstes upp och förgiftade marken och luften. Jag visste vad jag skulle bli tvungen att göra för att förstöra det men jag kunde inte göra det nu, det var fyra original vampyrer kvar med lika mycket mörker inom sig som Devin hade haft. Istället så omgav jag mörkret med ljus och fångade det i en låda som också var av ljus. Jag visste att det inte skulle hålla förevigt men det vad det ända jag var villig att göra för tillfället.
“En klar - fyra kvar” sa jag till mig själv och gick därifrån.
Don't think, just do
Jag föll, vinden tårade mina ögon. Det kändes som om jag föll i flera decennier men egentligen var det bara i två dagar. Inget fanns förutom jag, vinden och ljuset som omgav mig. Efterhand blev ljuset svagare och jag kunde se. Gröna kullar, svartblåa sjöar och skog som kom närmare och närmare. Jag visste att mitt fall snart var över och jag gjorde mig beredd på stöten. Jag störtade ner mitt i en skog, jag kände träden ge vika för mig och tillsist kände jag marken.
“Ough” utbrast jag, det gjorde ont men inte så ont som jag förväntat mig. Jag öppnade mina ögon (jag visste inte om att jag blundat) och såg att ljuset som hade omgivit mig nu var borta och att träden låg ner i en vid cirkel, som var kanske fem mil i diameter, runt om mig. De närmsta träden var förkolnade med små rökslingor som rörde sig uppåt. Jag reste mig försiktigt, för att känna hur skadad min kropp var och blev förvånad över hur skadefri jag var. Min kropp hade knappt en repa på sig, det var förvirrande. Jag borde ha brutit varenda ben i kroppen efter det fallet, det var vad de andra hade sagt skulle hända. De som fallit förut och återvänt. Återvänt det var nåt jag inte skulle göra, jag kände det. Även om jag skulle lyckas med detta så skulle jag inte återvända hem, jag vet inte hur jag visste men jag visste att jag skulle bli tvungen att göra något som skulle förändra mig förevigt. Som skulle hindra mig från att åka hem, men jag visste inte vad. Jag hoppades att jag ändå skulle kunna återvända, i alla fall för en kort tid så jag kunde träffa Ash igen. Mina ögon tårades vid tanken på att aldrig mer få träffa min favoritbror igen.
“Alicia ta dig samman! Du har ett jobb att utföra så sluta böla och visa vem du egentligen är!” sa jag barskt till mig själv och började gå, jag brydde mig inte åt vilket håll jag gick åt. Jag visste att jag skulle komma ur skogen hur som helst och sen skulle jag börja mitt sökande. Jag andades in doften av barr, mossa och regn kryddat med svag doft av rök och sa till mig själv “Så detta är ditt nya hem Al, Jorden”.
Sometimes I feel like I'm two complete diffrent people.... The one I'm in school or with people and the one I'm when I'm alone and can let the mask fall...
Hon visste att han skulle komma och nu stod han i dörröppningen. Hon vände sig emot honom och sa “Säg vad du vill Ash, inget kommer att förändras”
“Jag vet” sa han uppgivet “Ingen kan få dig att ändra dig när du väl har bestämt dig”
“Så varför är du här? Om inte för att få mig att ändra mig?” undrade hon.
“För att jag tror att du inte har helt bestämt dig än” svarade han.
“Varför tror du det?”
“För att jag känner dig Al, du skulle inte bara lämna dem för att gå under. Du skulle inte kunna leva med det” Hon tänkte förneka det men hon visste att Ash skulle se rakt igenom henne, det gjorde han alltid.
“Du har rätt Ash, jag kan inte låta dem dö men vad ska jag göra? Det de ber om det är för mycket, för stort, jag är rädd Ash riktigt rädd.”
“Var inte rädd Al, du kommer att klara det. Du är den bästa av oss om inte du gör det så kan ingen”
“Det är just det! Bara jag kan lyckas, de andra har ingen chans. Inte ens du Ash. Det är det som skrämmer mig - tänk om jag misslyckas! Då är kört, de är döda och ni, mina syskon, kommer att göra allt ni kan för att döda mig!”
“Jag kommer aldrig att skada dig!” utbrast Ash men båda visste att det inte var sant. Om hon misslyckades så skulle alla göra sitt bästa för att döda henne, inte pågrund av att hon misslyckats utan för vad hon skulle göra. Pågrund av den hon skulle bli.
“Jag vet att du inte skulle vilja det, men lova mig detta: Om jag misslyckas så måste du göra allt du kan för att döda mig, lova mig!”
“Al, jag kan inte”
“Jo det kan du, snälla för min skull - jag vill inte skada någon, men det är omöjligt. Snälla Ash jag ber dig” Hon tittade på honom med sina ljusblåa ögon, den blick hon gav honom var full av tårar och vädjan men också av den bestämda glimten som Ash kände så väl. Han suckade och sa med en svag, sorgsen, röst “Jag lovar”
“Tack” var det ända hon sa. Hon blundade och luften omkring henne fylldes av ljus tills hela hon var som ett moln av ljus sen försvann både hon och ljuset som om det blivit uppslukat av marken. Rummet kändes mörkt och tomt, allt kändes mörkare.
“Lycka till, vi ses igen Alicia” sa Ash innan han stängde dörren till hennes rum.
Hon stod i cirkeln av sin familj, sina syskon. Hon visste att det hon beslutat skulle göra dem besvikna, speciellt Ash, men det var redan försent. Hon gick beslutsamt över det marmorförsedda golvet till mitten av cirkeln och stannade. Hon lyfte sitt huvud från de snirklande mönstren i golvet och sa med rak rygg.
“ Jag är ledsen men jag kan bara inte” Hon såg deras besvikelse, deras vrede, men hon brydde sig inte. Det var hennes framtid, inte deras, och det var hennes val. Bara hennes.
Mitt första inlägg.
Jag är en tjej som gillar att läsa böcker (speciellt fantasy/övernaturligt) och att spela fotboll :)